PT Linda Json

PT Linda Json

Annons

En månad i Indien över

Vet knappt hur jag ska sammanfatta månaden. Det har hänt så mycket, träffat så många nya människor, njutit av yogan och energin, samtidigt som det ibland har varit svårt att ta in allt, att låta det landa.
Men det är det jag får göra nu, smälta månaden, intrycken och de känslor som varit.
I Indien är det ingen tvekan om att detta är en resa jag främst gör på insidan. Asanamässigt är det skönt att vara där, kroppen blir mjuk och energin i shalan är nästan överväldigande ibland. Att yoga för sharath är självklart otroligt givande. Han har 70 elever i rummet och ser ALLT, vet exakt vad vi pysslar med och är inte sen att på ett bryskt, men ändå fint sätt, justera och hjälpa. Hans assistenter är även de fantastiska.
Men det som händer på insidan är större. Man möter sina rädslor, känslor, sin vilja och längtan. En månad att få fokusera på sig själv och sin väg är givande, jag ser vad jag vill förändra, jag ser vart jag vill. Att min väg är att fortsätta med yogan har väl aldrig varit oklar, men den har blivit än mer övertygande. Att se in i sig själv och se efter om man lever ett liv där man är sann mot sig själv är väldigt bra att göra emellanåt. Jag vill yoga, jag vill vara med mina barn, min familj, mina vänner. Det är mitt dharma här i livet.
Ambitionsmässigt så har det ändrats sista åren, förr så var en “karriär”, ett självförverkligande av det slaget viktigast. Nu vill jag bara ha balans. Balans mellan jobb och familj. Kunna ha tid till yoga och till att vara med de som betyder något gör mig. Det är mitt självförverkligande just nu. Balans.
Att jobba ihjäl mig lockar inte det minsta. Yogan och familjen är 1000 ggr viktigare. Och det var tydligt innan jag åkte, än mer tydligt nu. Det blir så solklart när man är där att det är relationer, till sig själv och andra, samtal och att dra ned på takten i att göra, prestera osv som gör mig lycklig, tillfreds och att jag känner balans. I en vardag härhemma så självklart måste man “göra och prestera”. På jobb osv är det ju omöjligt att inte göra det, men utanför, att finna balans.
Och det är underbart att vara hemma nu. Att få träffa de som betyder mest och bara ha alla omkring mig är kärlek i kubik.
Att sen få ta en lång, varm dusch. Få tvätta håret ordentligt och faktiskt få känna sig ren. Att gå upp nu på morgonen efter att få sovit i en mjuk säng (och inte en som är så hård så att både svanskota och rumpa domnar om man ligger på rygg) och där vi kan ta för givet att vattnet funkar, elen finns där, wi-fi finns där, bara trycka ut kaffet ur kaffemaskinen och njuta av att det faktiskt är helt tyst. Inga bilar som tutar, inga grannar som högljutt står och hostar upp slem, inga hundar som bråkar. Inga dofter av curry, eldade sopor och avgaser. Det är rätt skönt faktiskt 😊 och samtidigt så är det allt det där brokiga, oorganiserande, kaotiska, högljudda som är så speciellt och som ändå har en varm plats i hjärtat.
Härliga Indien, som jag vet att jag kommer återse igen. Förhoppningsvis många gånger till. Men först, smälta allt, landa, och njuta av det som är härhemma.

sharath och jag
Jag och Sharath. Efter sista konferensen innan jag åkte hem. Lisa muruVår härliga, sprudlande vän från Madrid, Liza och vår pålitliga rickshawchaffis Murugesh, eller ja, ryggen på honom i alla fall. rooomieEtt vanligt kvällssnack på vår terrass med min roomie och underbara vän Sussie. Så många samtal och härliga dagar vi haft. Det är inte alla människor man kan bo med i en månad och inte störa sig på det minsta. Men denna kvinnan är en sådan och jag är så glad för henne och all hennes klokskap
. En underbar vän helt enkelt!!  swedish maffia
The Swedish maffia, eller systrarna var smeknamnen på den här trion. Sussie, Maria och jag. På den här rooftopen precis bredvid shalan så spenderade vi många timmar. För att äta helt fantastiskt god mat, eller dricka lemon soda eller Cafe americano. Så glad för dessa tjejer och för vår månad ihop!!!
roofen
Utsikten från Rooftopen, Här såg man bara palmerna och fick en härlig breeze. Ljudet och trafiken från gatorna försvann och detta blev som sagt vår oas.
shala
Utanför shalan.  chamundihill
På väg upp till Chamundi Hill. 1050 härliga trappsteg upp och en vy ut över Mysore på väg upp, Ett måste på varje resa.
diddli
Diddli, en av de streetdogs som en yogi räddade, här är hon välgödd, vaccinerad och snart på väg till att flytta till en familj i USA. En väldigt gosig liten krabat.

Kommentera (2)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Johanna

    Du skriver så fint Linda, det har varit en gåva att följa din resa sedan vi möttes på utbildningen ❤
    Jag känner dina ord, djupt i hjärtat.
    Jag har en längtan efter lugnet i yogan, men har ännu inte hittat balansen mellan vad som gör mig väl och vad som ökar mina symptom.
    Jag har gjort en liknande resa, att möta allt inom mig. Jag gjorde den här på min soffa – för att min kropp var för sjuk för att kunna fly.
    Du är modig som gör den utan något som tvingat dig ❤
    All kärlek till dig och din familj.

    1. ptlinda

      Hej Johanna! Yogan är ju något som händer på insidan, så vare sig med eller utan yogamatta så verkar du ändå ha funnit det. Det är en resa inom sig själv och jag har läst vad du skriver på FB och det verkar vara precis det du gör. Alla gör vi detta utifrån egna förutsättningar, och du är så otroligt stark som hittar glädjen i det enkla i vardagen, vackert!!! Stor kram!!!

Se fler...
Annons

Indien nästa, igen.

så var det dags igen, visumet kom i veckan, godkänt och klart, sista pusselbiten innan avfärd.

Blandade känslor, att vara ifrån barnen och familjen, fy fan vad tufft! Men att få easy life igen, som jag längtar!! Mitt i julstöket så kan jag inte tänka mig något skönare än att lämna allt vad materiell hets i form av julklappsshopping och dylikt heter och bara ha min matta, min yoga.

För jag är ingen fan av detta med jul, helt ärligt så mår jag rätt piss i det här. Jag tycker man tappar fokus helt, det är bara julklappshets och stress. De flesta jag känner har ett rätt tajt schema som det är, på det så lägger vi nu i december julklapsshopping, julbak, julmat, julstädning, juldekorationer, julfester med jobb/skola/vänner, luciafirande, avslutningar på barnens aktiviteter, avslutningar på egna aktiviteter AND SO ON.. Är det konstigt man känner att man inte räcker till???

Och allt det här kan såklart vara jättemysigt!!! Men ärligt, jag har inte tiden, jag har inte energin, jag har inte lusten. Jag vill egentligen bara vara hemma och mysa med mina barn och ge dem kärlek och närhet. Jag har nog typ skrivit samma sak varje år, men ändå så verkar man hamna i samma sits varje år. Och jag har såklart bara mig själv att skylla. Ett “nej” emellanåt är ju inte fel att klämma ur sig när man känner att man inte har orken.

Men jag tror många håller med, verkligheten är inte lika myspysig som Ernst jul i TV. Det kan vara ekonomin, familjeförhållanden, nära och kära som inte är med längre osv som gör att det faktiskt kan kännas rätt tufft.

Så jag ska framöver visa mig själv lite mer respekt och följa hjärtat, lära mig stänga ute allt det som faktiskt inte spelar någon roll, ge min familj och mina barn kärlek, och TID. Skita i att vara “duktig” för att passa in i en mall som jag inte vill vara i ändå. Jag är ingen julpysselmänniska, jag är ingen “baka 7 kakor” morsa. Men jag är en morsa som älskar sina barn över allt annat och det räcker faktiskt!!  #jagärjagochdugersomjagär

FullSizeRender

Det här gör mig lycklig, yogamattan, att få andas lite, få det tyst och lugnt. Se inåt, se det som är viktigast.

 

Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats